tisdag 1 september 2015

Mardrömmar

Det går i perioder, det där drömmandet. Ibland är det harmlösa drömmar. Ibland är det sjuka mardrömmar. Mardrömmarna är värst. Att vakna klockan 03:52, av ett ryck, helt kallsvettig, och undra vad som är fel på en, inte speciellt kul direkt.

Jag tycker dock det finns olika kategorier när det gäller mardrömmar:
- En vanlig dröm som blir en mardröm under drömmens gång
- Mardrömmar som man har fastän man är medveten om att man drömmer
- Mardrömmar som är riktigt läskiga, när man vaknar så är man fortfarande rädd
- Mardrömmar som är obehagliga, men kanske inte direkt läskiga

Den senaste var en från den sista kategorin. Det var riktigt obehagligt.

Det var jag, en väldigt nära vän till mig och en vuxen person (en person som har stått mig väldigt nära, och som jag tidigare kunnat lita på). Vi var i huset som jag är uppväxt i. Min nära vän är psykiskt sjuk (inte på riktigt, bara i drömmen), beter sig väldigt konstigt och ganska obehagligt. Det framkommer att hen vill ha dödshjälp. Hen vill alltså dö, och vill att jag ska genomföra det. Personen kramar mig hejdå, och när hen vill säga adjö till den vuxna personen, vänder hen oss ryggen. Går och gör något annat. Det är här det börjar bli riktigt sjukt. Min vän vill alltså dö. Hen har en mobiltelefon, en smartphone med stor skärm och ett par hörlurar. När personen sätter på sig lurarna blir hen helt apatiskt och det ända sättet för mig att få kontakt med hen är via mobilen. Jag kan till exempel ändra musiken i lurarna. På något vis går personen från att vara fysiskt i rummet till att endast finnas elektroniskt i mobilen när hen sätter på sig lurarna. Det är som en videochatt, fast min vän som jag kan se i mobilen finns bara i just den här telefonen. Tanken är att jag ska låsa telefonen och lägga den uppochner, stänga av den, och där med "stänga av hen". Visst, sjukt? Jag gör det. Lägger mobilen uppochner. Det går några minuter, och jag har känslan av att jag sakta kväver någon till döds. Jag kan inte hålla mig, så jag vänder upp mobilen och kollar på skärmen, med tanken att min vän nu är död. Nej, inte alls, hens ansikte blinkar på skärmen, hen vill inte mer, hen är ledsen och har ångrat sig. Hen vill leva och komma tillbaka. Jag vill också få tillbaka hen. Jag ska låsa upp telefonen, men jag kan inte koden. Min vän är alltså inlåst i en telefon, på väg att dö, och det är mitt fel, och jag kan inte göra något. Paniken sprider sig.

Där vaknade jag.

Blir fortfarande illa berörd när jag tänker på det här. Alltså, i vanliga fall kan man ju skratta åt sina mardrömmar i efterhand. Men det här var ju bara sjukt. Fruktansvärt. Vilka personerna i drömmen är tänker jag inte berätta, men faktumet att det är precis dem gör det ännu värre. Det finns så många parametrar i den här drömmen också: relationer, självmordstankar, svek, mobiltelefoner, att lyssna med hörlurar, dödshjälp, att svika, att inte kunna göra något åt en situation. Inte så att jag går i självmordstankar, men det är ändå ett fenomen som finns i vårt samhälle som jag hoppas tyvärr inte undgått någon.

Oljemålning The Nightmare av Henry Fuseli

Jag tycker drömmar är intressant. Men ibland kommer de lite för tätt inpå. De kommer på något vis under skinnet, de finns i ens huvud, men man har ingen avsikt med att drömma dem. Det är helt ofrivilligt. Fast det handlar väl egentligen om att hjärnan sorterar. Det är bara lite jobbigt att man ska behöva utstå såhär konstiga och behagliga saker som min senaste mardröm. Det känns bara lite överdrivet och onödigt. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar