söndag 6 september 2015

Ellen Tipsar: Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson

Jag var på stadsbiblioteket här i stan för ungefär en och en halv vecka sen. Det är alltid så mysigt på bibliotek tycker jag, den där tysta överenskommelsen om tystnad och respekt inför varandra. Den känns så inkluderande och trevlig. 

Läsning är en av de bästa sakerna jag vet. Jag tycker även om att lyssna på ljudböcker, titta på serier och film, för det kan man göra tillsammans med andra människor. Men läsning är på ett vis väldigt intimt och privat. Det jag läser kommer in i min hjärna, utan att någon annan kan förstå exakt vilken information det är, och dessutom är det min hjärna och mina erfarenheter som tolkar boken och sätter den i perspektiv. 

Jag ville ha en bok om något kärleksdravel, något lättsmält som jag kunde bara bläddra igenom lite snabbt, läsa ut på en kväll. Hade ingen bok direkt i huvudet som jag ville ha, så jag gick mest och tittade efter fina omslag. Men så dök den upp, den där boken som folk säger att de läst, och som ändå verkar himla bra. Egenmäktigt förfarande - En roman om kärlek av Lena Andersson.


Jag trodde nog att den skulle vara lättare än den var. Jag läste visserligen ut den samma eftermiddag och kväll, men det handlade inte om att den var så lättsmält, utan kanske mer lättläst i form av stor text och inte så mycket text på varje sida. Själva språket var inte heller svårt, eller kanske lite, men för mig spelade det ingen roll att jag inte förstod alla ord. 

Innehållet i boken förstod jag dock först inte alls. Vad var poängen? Allt kändes så platt och tomt. Är livet bara så här? Det handlar om en kvinna som börjar ha en kärleksaffär med en man som uppenbarligen inte är lika intresserad. Känslorna är inte ömsesidiga. Huvudkaraktären slits mellan glädje och sorg, lycka och olycka. 

Det var först lite längre in i boken som det gick upp för mig att, precis som titeln antyder, är den här boken en roman om kärlek. Bokan handlar mer om kärlek än om karaktärerna. Karaktärerna och det exakta händelseförloppet är egentligen ointressant, för den här romanen är egentligen en essä, en typ av facklitteratur, om vad kärlek är. Det var här jag fastnade. Det var detta som gjorde att boken blev så bra. 

Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson är en roman som är tung, som innehåller mängder av metaforer, men som ändå är lättläst. Helt perfekt för mig. Jobbig och klurig, men ändå så pass lätt att jag inte tappade intresset. Läs den, spelar ingen roll hur du själv känner dig just nu, den berör ändå. 

Och ni skulle sätt glädjen när jag upptäckte att det kommit en fristående efterföljare. Snart är det nya kliv mot biblioteket igen! 

Trevlig söndag, i regn, grådassighet och rusk. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar