tisdag 11 mars 2014

Min enda semla

Varning för bild som triggar sötsuget!


Men den triggar inte mitt sötsug. Sen nyår har jag haft ett löfte att inte äta godis, chips, popcorn, sötsaker (typ go-fika är helt förbjudet), fika överhuvudtaget för att bli av med sockersuget. Jag ska försöka hålla mig till tre mål om dagen, vilket har fungerat bra! Men jag hade också lovat mig själv att få äta efterrätter (mest för att det är oartigt att stå över då man är bortbjuden) och så skulle jag också få en SEMLA. Som jag skulle äta på Fettisdagen. Mums! Trodde jag...

Men efter två månader med kraftigt reducerat sockerintag kändes semlan mest kladdig och sunkig, den var god, men jag nöjt inte när jag åt den. Det kändes mest som om jag förstörde allt det jag uppoffrat sedan tidigare, även om jag vet att en semla inte har så stor betydelse i det stora hela. Det betyder väl att mål om att bli av med mitt sockerbehov har uppnåtts! Eller?

Nja, jag kan ju bli sjukt sugen på choklad om mamma äter i soffan på fredagskvällen. Men då gäller det att stålsätta sig. Och det känns ju så fantastiskt mycket bättre när jag låter bli. Jag har dessutom kommit på en sak. När man äter något så känner man egentligen smaker genom näsan, alltså man använder sitt doftsinne för att känna smaken. Om man till exempel håller för näsan när man äter, eller är väldigt täppt, slutar allt att smaka, eller smakar mycket svagare, och man känner istället bara konsistensen. Så därför, om jag känner något som doftar gott men som jag inte får äta, brukar jag inte bli arg, utan riktigt känna doften och njuta av den. För skillnaden mellan smaken om jag skulle stoppat det i munnen och att bara känna doften är egentligen inte så stor, bara konsistensen som fattas. Och det är ju inte den man längtar efter...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar